"Åren i fängelset har gjort mig ödmjuk"

Ännu en dag när sommaren 2018 visar att den inte riktigt släppt greppet, fast det är andra halvan av september. Anita Waernqvist sippar på kaffet med vidunderlig Djursdalavy som blickfång. Hon hälsar på hos småbarnsföräldrar, som träffas i Djursdala församlingshem och ska passa på att göra lite reklam för den kommande familjegudstjänsten ”Gud och spaghetti”.

Spaghetti-gudstjänster är långt från det hon arbetat med de senaste sex åren, innan hon i våras blev ny kyrkoherde i Södra Vi-Djursdala församling.

– Den stora skillnaden är att då satt jag med livstidsdömda varje dag och ägnade mig nästintill helt åt själavård. Nu är det dop, vigslar, gudstjänster, mässor. Och så är jag arbetsledare.

Karriären har kantats av ett ”ska du inte prova” från andra, ett ”nej, det ska jag inte” från henne själv och sedan har det ändå blivit som det blivit.

– Jag planerar inte så mycket. Att säga att man lägger sitt liv i Guds händer kan låta lite provocerande ansvarslöst, men det handlar inte om att skita i allt. Jag förlitar mig bara på att Gud styr mig dit han vill.

Hon är född i Västervik, men hamnade tidigt i Stockholm. Utbildade sig till undersköterska, jobbade i hemtjänsten, drog till USA några år, kom hem och läste upp sina gymnasiebetyg på folkhögskola i Eslöv.

Rektorn tyckte hon skulle bli präst. ”Aldrig i livet”, tyckte Anita.

– Rektorn lyckades i alla fall övertala mig att läsa teologi i Lund. Religionslärare kunde jag ju alltid bli, tänkte jag.

Men präst blev hon. Under adjunktsåret jobbade hon som komminister i Torekovs församling i Västra Bjäre pastorat, sedan som ungdomskaplan i Halmstad innan hon blev arbetsledande komminister i Gamleby och därpå fängelsepräst i Västervik.

– I mitt jobb som kyrkoherde möter jag människor, men jag tycker om att möta människor även privat. Jag lockas av att aldrig riktigt veta vad det där mötet kan bjuda på och jag älskar när första intrycket inte riktigt stämmer. Det är roligt att ha fel och med det menar jag att vi ibland drar förhastade slutsatser utan att veta varför en människa är som hon är.

Det ytliga, bossiga eller uppmärksamhetssökande har ofta en förklaring, när man skrapar lite. Och mötet med människor som avtjänar fängelsestraff har förändrat henne.

– Åren som fängelsepräst har lärt mig att livet är skört. Vi har alltid ett eget val och bär ansvaret för de val vi gör. Men många gånger har jag reflekterat över hur lätt det kan bli fel, livet är inte svart eller vitt, det mesta sker i gråskala.

Hennes egna erfarenheter av krokig stig fram till målet har hjälpt henne att förstå och bli förstådd tillbaka.

– Jag inser att jag själv varit i situationer där jag så lätt kunde ha gjort ett felval, som hade styrt livet i en annan riktning. Det gäller att förhålla sig ödmjuk till det.

– Det handlar om sorg, smärta, skuld och skam och det de behöver är att lägga ifrån sig skulden. En del känner skuld för det de gjort, andra för att de i tron att de kunde ge familjen ett bättre liv smusslat med pengar och nu sitter de där, utan att få vara med sina närmaste. Droger är involverade i de flesta fall där människor gjort hemska saker, ibland mot den de älskar. Jag kan inte göra mer än att lyssna och så har vi arbetat med Desmond Tutus försoningsprogram. Jag har gråtit många gånger och det har funnits tillfällen när jag känt att själen åldrats 100 år på en timme. Man ger så mycket av sig själv.

– Jag har aldrig känt Gud så nära som de gånger jag suttit med fångarna. Och när jag kommer hem tycker jag om att prata med mina höns. Höns är roliga och väldigt bra att prata av sig med.

Hon säger att hon älskade det där jobbet och då kan man ju undra varför hon slutade.

– Jag blev tipsad av en kollega som tyckte att jag skulle söka några kyrkoherdetjänster. Först sa jag nej, som jag brukar. Sedan kände jag att det kanske var dags att gå vidare och utvecklas.

Magkänslan hon fick när hon var på intervju i Södra Vi sa ”här vill jag vara”.

– Det kändes bara jag kom in i lokalen. Ett sammansvetsat litet arbetslag, där alla jobbat länge och det tyder ju på att man trivs. När vi är så få lär vi känna varandra och kan ta hänsyn till varandras personligheter.

Nu bor hon i Näfstad och stortrivs där – och i församlingen.

– Nu är uppgiften att vara bland människor i dop, vigsel, begravning och gudstjänst.

Att det glesnar i kyrkbänkarna bekymrar henne inte nämnvärt.

– Hela samhället genomgår en förändring, det är inte bara kyrkan. Titta på föreningslivet, på biograferna. Självklart behöver vi människor som kommer till kyrkan, och vi behöver pengar för att göra det vi ska. Men man kan titta på statistik hur mycket man vill, jag vet vilka ringar på vattnet det kan ge att möta en enda människa. Hur mycket kan det då inte ge om de är 30.