Det var förmodligen inte fisket som var huvudanledningen till att Sovjetunionen redan på 1970-talet försökte få tillgång till vatten mellan Gotland och fastlandet, tror ledarskribenten.
I torsdags blev det klart att Finland ska ansöka om medlemskap i Nato. Och på måndag skickar Sverige in en ansökan om att få bli Natomedlem. I alla fall om man ska sätta tilltro till vad Expressen kunde berätta i torsdags när den här krönikan skrivs. Det finns argument för och emot en snabb Natoansökan. Det tyngst vägande för är flera länder som förbinder sig att hjälpa oss i händelse av angrepp, underförstått ett militärt anfall från Ryssland.
Emot skulle kunna vara att det begränsar Sveriges möjligheter att agera självständigt i utrikespolitiska frågor, och att beslutet är viktigt, att det kommer påverka oss i många år framöver och därför inte borde stressas fram. Förutsatt att Socialdemokraterna imorgon söndag kommer fram till att Sverige ska söka medlemskap finns det emellertid en klar riksdagsmajoritet för att gå med i Nato, och enligt opinionsundersökningar är en majoritet av svenska folket för. Huruvida det är rätt beslut eller inte, är svårt att sia om, och oavsett vilket beslutet blir är det den verklighet vi kommer leva i.
I samband med diskussionen om Nato eller inte, ringer Olle Granath från Storebro och berättar en intressant historia. Olle Granath jobbade på sjuttiotalet som pressekreterare på Jordbruksdepartementet i Torbjörn Fälldins första regering mellan 1976 och 1978.
Jordbruksminister i regeringen var centerpartisten Anders Dahlgren från Östra Ed norr om Gamleby. Det tillhörde då Kalmar län, men är sedan 1971 en del av Valdemarsviks kommun i Östergötland. Dahlgren fick ganska tidigt på sin post en fråga från sin sovjetiska motsvarighet om ett möte. Den ryske fiskeministern bjöd helt in sig själv till ett möte i Stockholm där han ville diskutera svenskt territorialvatten, närmare bestämt ville han diskutera om Sverige möjligen kunde tänka sig att flytta gränsen västerut så att ryska fiskare skulle kunna fiska i vattnen mellan Gotland och fastlandet. Alltså på internationellt vatten som det skulle bli om Sverige ändrade gränsen.
Efter mötet i Stockholm väntade nästa möte i Sovjetunionen. Minister Dahlgren anmodades flyga till Moskva för förhandlingar och eftersom det var ett av de första och mer tyngre uppdragen var det naturligtvis en delikat uppgift. Man kan på goda grunder anta att Dahlgren var en aning spänd inför mötet. Enligt Olle Granath ska Anders Dahlgren av en händelse ha stött på tidigare finansminister Gunnar Sträng på flygplatsen i Helsingfors och då manifesterat sin oro inför mötet. Gunnar Sträng ska ha uttryckt sin sympati för Dahlgren, men gett honom rådet att ta det lugnt och låta tjänstemännen från UD sköta merparten av förhandlingen.
Som vi vet flyttades aldrig någon svensk territorialgräns. Vattnet mellan Gotland och fastlandet tillhör Sverige, och den verkliga anledningen till Sovjetunionens fråga var förmodligen inte ryskt fiske. Med en flyttad gräns hade Gotland blivit omgivet av internationellt vatten och svårare att försvara.
”Jag är övertygad om att ryssarna ville testa den nya regeringen. Se om de klarade av lite tryck från den stora grannen i öst”, säger Olle Granath när jag pratar med honom. Jag frågar varför historien inte blivit uppmärksammad och han svarar att han inte riktigt vet.
”Men det var något jag kom att tänka på i samband med diskussionerna om Natomedlemskap.”
Daniel Söderqvist
Det går säkert att se historien som ett bevis på rysk aggressivitet. Eller om en oerfaren borgerlig regering som sätts på prov. Men jag är inte säker på att historien har någon sensmoral. Då var då i sin specifika kontext, och nu är nu i sin specifika kontext.
Slutligen: Om allt gick bra igår, fredag, så fick jag min kombinerade redskapsbod och vedskjul levererat och ställt på de plintar jag grävde hål för förra lördagen. Det ska firas med ett glas cava i eftermiddag.