Självömkande män varnar för den främsta av synder

Roman

Leonard Michaels

Mansklubben

Övers. Britt Arenander

Natur & Kultur

I sin bok "Ordinary vices" pekar den lettiska filosofen Judith Shklar ut grymhet, skenhelighet, snobbism, svekfullhet och misantropi som de vardagliga mänskliga synderna. Av dessa, menar hon, är grymhet den vi bör akta oss för, medan de andra, lägre lasterna är sådana som vi måste tolerera. För oavsett om vi inte medger det inför varandra eller ens oss själva – finns det någon bland oss som aldrig har agerat svekfullt, skenheligt, snobbigt eller känt avsky mot andra?

Att Leonard Michaels roman "Mansklubben" fick sådana stora framgångar i början av 1980-talet kan delvis ha att göra med hur öppet den framförde romanpersonernas personliga synder. I romanen samlas sju män i ett hus på den amerikanska västkusten för att delta i en löst sammansatt "mansklubb". Efter visst trevande beslutar de sig för att berätta sina livshistorier, skyddade som de är under grabbighetens paraply. En dammlucka öppnas: ur de sorgsna, ilskna och i olika mån bittra männen rinner historia efter historia, om otrohet, kärlek, sex, vänskap och längtan – om livet, kort och gott.

Porträtten av de närvarande männen, och i förlängningen mannen som art, är inte smickrande. Här finns gott om självömkan inför den egna smärtan men nästan ingen reflektion över andras. Kvinnor är väldigt mycket kropp och mannen ett bräckligt skal av känslor. Men genom att förlägga historierna till det manliga, trygga rummet lyckas Leonard Michaels också sätta fingret på en av Judith Shklars poänger: vi må döma dessa ynkliga figurer för deras egoism och misogyni, men gör vi oss då inte skyldiga till skenhelighet? Den ende som inte deltar i samtalen, Canterbury, stiger slutligen fram med sitt äckel inför vad han fått höra. Han talar, om man så vill, för omvärldens reaktion. Men Canterbury är naturligtvis inte felfri. Vi känner bara inte till hans brister, och i hans egen berättelse, om en kollega som fallit ned död framför ögonen på honom, anar vi just den synd Shklar varnar för över alla andra: grymheten. Bödelns förmåga till likgiltighet.

Så kan denna roman, nu utkommen i Britt Arenanders översättning, läsas inte bara som en bild av den tid då mannen förvandlades till ett psykologiskt subjekt och på allvar började vittna om sitt inre liv – den väcker också frågan om huruvida vi har blivit godare sedan dess, eller bara bättre på att dölja våra brister.