"Han dog i augusti… hur ska jag kunna / gå vidare till september medan han blir kvar i augusti?"
Orden är hämtade från David Grossmans bok "Fallen ur tiden" (på svenska 2014) i vilken han lika smärtsamt som poetiskt skildrar hur sorgen efter hans son förändrar livets alla perspektiv. De ringer milt i mina öron när jag läser Dmitri Plax sorgebok över sonen Peter. Hur tiden stannar och går förlorad, och hur vilsen den är som måste finnas kvar i den.
Peter Plax var 16 år när han natten till den 3 augusti förra året mördades brutalt och meningslöst av en kamrat vid en badsjö i Sollentuna. Med fasa tänkte många av oss på hur det måste vara för en förälder att ta emot ett sådant besked. Boken med Peters namn är pappans berättelse om livet med sonen; vardagsgnabb, filosofiska tankar och ögonblick av skratt, kärlek och värme. Allt lite osammanhängande berättat i skuggan av det som sedan sker. Det onämnbara.
"Peter. Tid" är en bok som tveklöst drar in läsaren i det kaos som råder hos den förtvivlade föräldern. Texten pendlar upprört mellan svenska och belarusiska, varma minnen, dialoger mellan far och son och de obarmhärtiga frågorna: varför, hur och vad? Frågor som ständigt klingar obesvarade, men som ändå återkommer med förnyad styrka.
Texten rör sig mellan varma minnen och iskalla frågor. Som att vakna upp ur en skön dröm för att omedelbart inse den skrämmande verklighet som råder. I minnena finns den starka kärleken – men också skuldkänslan som alltid träder i förbund med sorgen. Då: ilskan över sonens smutsiga fingeravtryck på kylskåpsdörren. Och nu: längtan efter att dessa avtryck fanns kvar och gjordes nya.
För Dmitri är mordet på sonen också ett mord på all framtid. Han kämpar med att behålla fragmentariska minnen från Peters småbarnstid till tonåren, vilka ständigt bryts mot insikten av vad som har hänt. Där stannar texten abrupt upp, för att sedan på nytt söka sig tillbaka till minnena. Det är som om pappan inte mäktar med att låta de fruktansvärda tankarna löpa linan ut, och i stället stoppar dem i chock, förnekelse och förtvivlan.
Dmitri blir en pappa som kämpar med att förstå mordet och förlusten samt syftet med det egna skrivandet. Samtidigt som han också kämpar emot genom att ge sig hän åt lusten att återställa, behålla och vrida klockan tillbaka. Allt det där vi alla gör som förtvivlade sörjande. Sällan har jag mött en författare lika naken och vilsen i sina ord som Dmitri Plax. Det är högst förståeligt. Han skriver: "Jag är fast i mina tankar, mina minnen. Jag upprepar mig. Jag är fast i den natten."
Det gör kanske också att jag som medmänniska har lättare att ta till mig boken än som recensent, där jag också måste göra skillnad mellan berättare, berättelse och text. Som recensent hade jag önskat att Dmitri Plax kanske väntat ytterligare en tid med sin bok. För att nå det där ögonblicket då man vågar höja blicken en aning. Granska, se och iaktta vad som har hänt och fortsatt händer. Våga följa tankar och ohyggliga frågor ännu ett stycke, följa tiden, möta de andra i omgivningen, ja till och med i texten konfrontera mördaren med den verkliga skulden. Få fatt i de viktiga metaforerna och myterna som hjälper oss sätta handtag på det som är omöjligt att famna på annat sätt.
Det är att begära det omöjliga av en människa i stark sorg. Men kanske är det vad en bok om sorg, om än personlig, bör uppnå.