Vad är längtan? Ett begär efter något som man tror fattas en, men också efter något som man har förlorat. Man kan, liksom poeten Ovidius, vara landsförvisad och därmed längta hem. Likaså kan man, som romanfiguren Emma Bovary, var fast i småstaden och längta till Paris – fast man aldrig ens har varit där. Ett av Sigmund Freuds många godtyckliga yttranden om litteraturen är att den är önskeuppfyllande. Men tänk om den tvärtom är en önskan? Det är premissen för Kristoffer Leandoers digra essäbok "Längta hem, längtan bort". Litteraturen är önskan och dröm, den är längtan och begär. Den föds ur flykten, landsförvisningen och exilen. Samtidigt föder den flykten, äventyret och uppbrottet. Liksom krig och katastrofer kan litteraturen skapa flyktingar; "För att man ska kunna vilja ha något måste man först veta att det finns [...] Det är det vi har böcker till." Litteraturen, menar Leandoer, är den plats där flyktingarna – hemlängtarna och bortlängtarna – korsar varandras spår; "Litteraturen skapas i lika hög grad av stugsittare som längtar som av flyktingar som saknar."
Essän lever och frodas, men de senaste åren har den – iallafall i Sverige – allt oftare dragit åt det självbiografiska hållet. En essä, åtminstone om den ska paketeras i bokform, ska i dag helst grunda sig i egna, djupt personliga erfarenheter. Den ska vara en berättelse och därmed, får man anta, locka en bredare läsekrets än vad essäböcker vanligtvis gör. Även här har den så kallade "sommarpratifieringen" av litteraturen alltså ägt rum. Inget fel med det egentligen. "Nuckan" av Malin Lindroth och "Orm med två huvuden" av Anneli Jordahl är några inspirerande läsminnen i genren.
Ändå känns "Längta hem, längta bort" – i vilken Kristoffer Leandoer ägnar drygt 400 sidor åt att tänka fritt kring litteratur med utgångspunkt i flykten – som ett slags reningsbad. Jag påminns om vilken tillåtande genre essän är och kan vara. Här finns plats för i princip allting. Anekdoter om Oscar Wilde liksom analyser av Lana Del Reys artistpersona och låttexter. Tolkningar av Simone Weils filosofiska skrifter såväl som ingångar till Ursula K. Le Guins fantasyromaner. Allt är relevant så länge det hjälper till att föda tankar som för texten framåt – och såvida analysen inte blir lidande. Leandoer får upp ett spår, följer det en stund, stöter på ett annat och hamnar någon annanstans. Resultatet är en mångordig och spretig men samtidigt initierad och glödande essä om litteratur om flykt men i lika hög grad en essä om litteratur som flykt.
Det var länge sedan jag läste en bok om litteratur där litteraturen faktiskt har huvudrollen. "Längta hem, längta bort" är motsatsen till alla tv-program, radioprogram och magasin som påstår sig handla om litteratur men som om sanningen ska fram aldrig riktigt tar den på allvar. Där uttrycks inte en gnutta av den passion som Leandoer lyckas förmedla.
Det kanske finaste med boken är att den väcker läsarens längtan efter att läsa. Varför skriver inte fler i Sverige om litteratur på det här sättet? Kristoffer Leandoer får mig att tänka på en jovial lektor i litteraturvetenskap, som efter ett långt liv i litteraturens tjänst varje ny termin ändå ser fram emot att få undervisa studenterna på nybörjarkursen, eftersom han då får tala om något som han älskar – och som vet att varje föreläsningssal också kan vara en scen.