Nattfrost - ett ord som delar mänskligheten i två läger - Vimmerby Tidning - Nattfrost - ett ord som delar mänskligheten i två läger
Trädgårdsbloggen

Nattfrost - ett ord som delar mänskligheten i två läger

1. oktober 2015 15:33

"De många som knappt bryr sig, eller åtminstone inte mer än ett muttrande om att det är dags skrapa rutor och kanske att man ska komma ihåg vantarna när man cyklar till jobbet."

Vita höstanemonen ’Honorine Jobert’. En favorit, som blommar lite för sent för sitt eget bästa.

Och så vi som skälver. Som oroligt följer termometern timmarna innan man ska gå och lägga sig. Som vet att om det är vår, sådär i slutet av maj, betyder två plusgrader att man måste slänga på sig något anständigt och ge sig ut och flytta krukor innehållande känsligheter till frostsäkra utrymmen och någon i ens närhet, som man kommenderat att hjälpa till, kanske svär lite medan han försöker klä in olivträdet med fiberduk och alltid är den lite trasig och då måste hålen knäppas igen med klädnypor.

Kyliga majmorgnar ser det ut som spökfamiljen Laban flyttat in under natten.

Aronia. Superbär proppat med vitaminer och höstfärg i fin kombo. Men koltrastarna är tuffa konkurrenter om bären.

Trolldruva hänger lite snyggt över släktingen silverax 'Brunette'.

En fulsnygg japansk lönn, knäckt av blötsnö förrförra vintern, visar ändå att det var rätt att ge den nåd. De klarröda höstfärgerna får extra skjuts av gulbladigt penningblad.

Nu är vi där, i motsatta änden. Ängsliga frågor. ”Tror du det blir frost?” Och jo, risken är överhängande. Ut i nattkylan och täcka höstanemonerna, som borde vara mycket mer köldtåliga än de är, med tanke på vad de heter. Blänga på omogna amerikanska blåbär och väsa ”ni skulle ha skyndat er” och bära pelargoner som inte ska döden dö.

Nästan befriande när hösten kommit så långt att frosten och kylan är oundviklig och man inte behöver stå och vela och fundera på vad som räddas kan utan allt är som det är. Det som är inplockat på vinterförvaring är det. I år ska jag testa om mina blå Agapanthus överlever på friland, i skyddat läge.

Klättervildvin på rymmen utanför tomten.

 Vissnande ormbunke. Lite fint i all enkelhet.

Under pergolan har hösten parkerat sig.

Den vita ska få komma in i överlevnadshuset för den står jag inte ut med att förlora. Ett våghalsigt beslut i paritet med en skilsmässa.

Snubblande snart är den delen av hösten jag inte riktigt kan förlika mig med här. Den fuktiga, gråbeiga, avlövade, isande, när det är som att kliva ut i ett svart hål när man ska till jobbet och samma hål är kvar när man ska hem. När de avundsvärda tycker det är myyyyysigt att sitta inne och kura och jag börjar gråta på riktigt vid tanken på hur en koltrast låter i april och dagdrömmer om hur det ser ut när man skrapar bort smältande snöblask och ser feta knoppar på julrosorna.

Luktärter på efterkälken räddade undan första frostnatten. Less is more.

Körsbärsbenved får härliga, pastelliga höstfärger. Men det går undan. Efter bara några dagar ligger bladen på marken.

Så det gäller att njuta medan tid är. Njuta av den där förhösten 2015 som skötte sig så fint, som bjöd på så mycket sol och krispig luft och varma nyanser av guld.

Bara man slapp den där nattfrosten vore det perfekt.