”Svenssons” behov kommer inte först - Vimmerby Tidning - ”Svenssons” behov kommer inte först
Mitt perspektiv - Micael Glennfalk

”Svenssons” behov kommer inte först

15. februari 2016 10:36

Det är märkligt när politiker, insändare och skribenter graderar eller prioriterar det som ska värnas först och det som ska värnas sist.

Man slår fast att barnens skola, äldres omsorg och ”Svenssons behov” ska sättas först, medan ”företagens och näringslivets” behov ska vara sekundärt. D.v.s. komma därefter, komma sist.

Det är ungefär som man säger att äpplets behov ska sättas före äppleträdet

Jag vet inte var denna aningslöshet kommer ifrån, men den är extra tydlig här i Vimmerby. Här tror man att pengarna kommer automatiskt, därför kan vi prioritera ned näringslivet och satsa på ”Svenssons behov”. Om vi överhuvudtaget ska ha några pengar till några som helst behov så behöver vi arbete. Lönsamt arbete, vilket betyder behov av lönsamma, investeringskapabla företag.

Det betyder att före allt annat, men i linje med ”Svenssons behov”, måste vi investera i mark och anläggningar som företagen kan etablera sig på. Vi måste också se till att ha en myndighetsattityd som gör att företagen, så rättvist som möjligt, kan ta del av spelregler och ha en chans att följa dem.
Nästa steg; vilka företag ska vi satsa på? Många tror att industrin är död. Det tror inte jag. Inte heller handeln i småstäder. Däremot växer tjänstesektorn nationellt och vill vi vara med där måste vi ha mark att bygga kontorslokaler på. Inom tjänstesektorn växer upplevelse- och besöksnäringen i kommuner med varumärken. Vill vi vara med där måste vi stödja och utveckla de besöksmål vi har. Allt detta skapar arbete. Visst kommer det före ”Medelsvenssons behov”, barnens och gamlas behov. Vi har inte ett öre till de behoven om vi inte ser till att det finns arbete i både industri, handel och tjänstesektor/besöksnäring.

Så enligt mitt sätt att se måste företagens behov komma i första rummet. När företaget har sin idé klar måste det ha lokaler och – arbetskraft. Då efterfrågas givetvis bostäder till arbetskraften. Vem ska bygga dom? Hur ser regelverket ut? Vem bestämmer sådant? Nja, vi kan ju inte gå ut till vem som helst och fråga om tillstånd. Alltså behövs det politiker som fattar beslut och tjänstemän som verkställer. Som ni säkert förstått nu finns de tre viktiga aktörer som måste samverka för att ”Svenssons behov” ska tillfredsställas; Företagaren, arbetstagaren och politikern med sin offentliga sektor. Den sistnämnda behöver pengar skapta i näringslivet för att i sin tur ge de som arbetar i näringslivet förutsättningar att arbeta, det vi kallar välfärdsproduktion.

Om någon säger att först ska gamla ha sitt, innan vi kan bygga ett industriområde, så håller jag inte med. Mark för företagens behov kommer före behoven för både gamla och unga. Vården av äppleträdet är viktigare än vården av äpplet. Med den skattesats det allmänna tar ut borde vi kunna klara både investeringar i näringslivet och en viss välfärdsnivå till de gamla.

Det är också så att ska vi klara urbaniseringen är näringslivet lokalt livsviktigt. Särskilt med tanke på den växande tjänstesektorn. Kan vi underlätta för jobb inom besöksnäringen, upplevelseindustrin och samtidigt bidra till att utveckla våra befintliga företag/industri så kan vi stå emot urbaniseringen. Det finns alltid de som värderar ett liv i en landsbygdskommun högre än i en storstad.

Frågan är dock hur man ska ställa sig till de som påstår att orter under 500 invånare inte kommer att kunna ha någon service. Redan idag handlar inte byborna i sin egen affär utan åker till stormarknader, byskolor klarar inte rekrytering, nya bostäder byggs inte. Mats Edman, chef.red i Dagens Samhälle skrev i april 2015: ”Det är svårt att slakta gamla käpphästar”. Och så frågade han: ”Varför har glesbygdslobbyn (Hela Sverige ska leva) huvudkontor i Gamla Stan?”