Veckans inspirationskälla: Felicia - Vimmerby Tidning - Veckans inspirationskälla: Felicia
Hälsobloggen

Veckans inspirationskälla: Felicia

19. oktober 2015 07:20

Sedan våren 2013 har jag skrivit om människor som inspirerar mig i min blogg.

Det har varit uppskattade och populära inslag och jag tycker att ni, folket av Vimmerby, ska ha möjlighet att ta del av dessa inspirerande texter även i den här bloggen. Därför kommer vi att publicera åtminstone ett par inlägg genom här för att se hur responsen blir. Återkoppla gärna!

Inleder den här höstens motivationsserie Människor som inspirerar gör en ny bekantskap för mig: Felicia. Den här tjejen är något alldeles extra och ämnad för något stort. Hon är en sådan människa som en direkt vill bli kompis för hon har den härligaste av energier. Felicia har gjort en resa som har gjort henne tusen gånger starkare och hennes utveckling har bara börjat.

Mitt namn är Felicia Samuelsson och jag är uppvuxen i Ingatorp tillsammans med min mamma, pappa och storebror. Idag bor jag utanför Vimmerby tillsammans med min sambo Nicklas - som är den viktigaste personen i mitt liv. Han lyfter mig när jag behöver det. Jag är utbildad förskollärare och på fritiden ägnar jag mig åt träning, jakt och min hund Texas. Min familj och mina vänner är givetvis också något jag värdesätter högt.

Under barndomen var jag en aktiv tjej som sysslade med både ridning och fotboll och andra fritidsaktiviteter. Fast, jag tyckte om mat och sötsaker också. Tyvärr för mycket. Jag hade en fantastisk bra uppväxt men jag minns också min barndom med ganska mycket ångest. Det började redan när jag var liten och gick på förskolan. Jag var runt fyra, fem år och någon sa fetknopp till mig - det är sådant som sätter sig. När vi skulle till skolsystern för den årliga kontrollen av längd och vikt minns jag vilken stor klump i magen jag gick dit med. Jag visste ju redan vad hon skulle säga: Du är överviktig Felicia.

Tack, jag vet ju det. Du behöver inte påminna mig.

Redan då var jag medveten om att jag stack ut. Jag hade alltid kompisar att leka med, det var inte det utan det var bara det att redan som litet barn bli medveten om att samhället inte accepterar tjocka barn. Från skolsystern fick vi remiss till barnläkare som skulle hjälpa mig med min vikt. Ångesten blev inte bättre av besök på sjukhus när man är ett litet barn. Jag minns hur kompisarna frågade varför jag var tvungen att gå tidigare från skolan. Jag ljög och sa att jag skulle till optikern, men jag tror att de förstod.  Barn är smartare än vad man kan ana. På sjukhuset möttes jag av en doktor som också konstaterade att jag var överviktig. Det.Där.Jävla.Ordet. Det ger mig rysningar och jag vill kräkas när jag hör det. Doktorn uppmanade mig att äta grovt bröd och ärtor. Typ. Då skulle allt blir bra. Okej, fine. Let's go.

Trodde han ja. De kommande åren blev inte bättre. Snarare sämre. Jag fortsatte att vara aktiv med olika aktiviteter, men jag fortsatte också att dämpa ångest med mat och godis. Det sorgligaste är att jag fortfarande var barnet. Varför hjälpte ingen mig på riktigt? Någon riktigt duktig professionell person som kunde ta barn. Det kan jag än idag fundera på. Min familj stöttade mig så gott de kunde, men jag lyssnade inte alltid på dem. När de lade sig i blev jag arg.

I tonåren och på gymnasiet fortsatte mitt matbegär att växa och jag var nu väldigt stor. Jag försökte dölja ångesten och min låga självkänsla så gott jag kunde. Jag hade ett annat inre än det som syntes på utsidan. På insidan gick jag och bar på en tung last av hjärnspöken. Mina kompisar har i efterhand sagt att de aldrig såg mig som stor, men jag vet faktiskt inte om jag tror på det. För jag var stor - det såg alla. Vi började gå mot bal- och studenttider och alla var givetvis helt lyriska över vem de skulle gå med på balen med. För mig innebar detta istället mer ångest eftersom jag visste att ingen ville gå på balen med en tjock tjej. Jag kommer ihåg att jag intalade mig själv att balen kunde kvitta, men att jag någon gång i framtiden skulle gifta mig fint, vara vacker och känna mig stolt över mig själv.

Om det var vändningen vet jag fortfarande inte, men efter studenten och under sommaren 2010 bestämde jag mig för att ge mig fan på att lyckas. Hela tiden hade jag tanken i huvudet

SKA JAG BLI ÄLDRE FÅR JAG NOG GÖRA NÅGOT ÅT MIN LIVSSITUATION.

Jag började läsa på om olika kosthållningar och fastnade för LCHF. I november hade jag gått ner tio kilo genom att ändra mina kostvanor. Jag hade också börjat löpträna efter min förmåga. Efter det använde jag måltidsersättningar och skippade mat som innehöll socker. Jag började träna ganska hårt. Jag varvade löpträning med styrketräning och olika pass. Efter cirka ett år hade jag gått ner 35 kilo. Det är otroligt mycket på ett år, men tyvärr fick jag inte njuta av min egen framgång.

Tyvärr var det här som den mentala biten började gå emot mig. Jag kände mig aldrig nöjd med mig själv utan jag ville gå ner mer och mer och mer. Detta resulterade i för mycket träning och för lite mat. Min kropp sa ifrån flertalet gånger. Mitt yttre speglade inte hur mitt inre mådde. Jag försökte hålla huvudet högt och fortsatte pressa mig till att träna hårdare och hårdare. Jag var allt annat än snäll mot mig själv.

Jag struntade i om jag var sjuk eller skadad. Jag körde på och låtsas som att smärtan i kroppen inte fanns. Jag var extremt noga med mitt kaloriintag, jag vägde allt jag åt och under vissa perioder unnade jag mig ingenting annat än broccoli, kyckling och på sin höjd en klick keso. Min kropp skrek åt mig snälla låt mig vila. Jag bröt ner mig själv till botten så många gånger och jag fick aldrig känslan av att jag duger som jag är. Min kroppsliga förändring påverkade mig otroligt mycket - mycket mer än vad många tror och vet. Det jobbigaste var att jag plötsligt dög för andra: Vad snygg du har b l i v i t Felicia. Jag känner knappt igen dig.

Detta är ord som för andra kan vara roligt och uppmuntrande att höra och man kan bli peppad av sig själv och sina framgångar. Inte jag. Jag var inte mottaglig för den sortens uppmärksamhet. Jag fick ångest och kände Vad tyckte folk om mig innan? Har de bara sett mig som ett fult fetto? Min självkänsla var inte stark. Varje gång jag hade ätit något onyttigt eller om jag hade varit på kalas kände jag ett tvång att ge mig ut och springa minst en halvmil för att må bättre psykiskt. Det kunde räcka med att jag hade ätit en bulle eller tagit en tårtbit så började hjärnan spöka med mig. Jag fick tvinga mig att springa. Efteråt kände det genast bättre. Jag hade ju gjort mig av med den där bullen. När jag nu ser tillbaka på min resa kan jag inget annat än att tycka synd om min familj som fått höra mitt tjat under dessa år om att jag aldrig blev nöjd. Jag har stor förståelse för att de tröttnade. Jag blev ju bara arg när de sa att jag var fin och att det får räcka med träningshetsen.

Ingenting bet på mig. Inte förrän i somras. Det var som om någonting hände då. Polletten trillade ner och helt plötsligt började jag sakta men säkert lyssna på min kropp. Min kropp förtjänade vila och återhämtning. Jag började smått ta till mig min kroppsliga framgång och jag kunde blicka tillbaka på min resa med ett försiktigt leende. Herrejävlar! Jag har ju gjort en total förändring och min hjärna har inte förstått det. Inte. Förrän. Nu.

I fem år har jag bara kört på utan att lyssna på min kropp. Jag har äntligen kommit till insikt att jag duger precis som jag är och hur jag ser ut. Jag har en fantastisk kropp som bär mig varje dag och som ställer upp på mig när jag står inför nya utmaningar. Jag har hittills hunnit springa några milslopp. Något som inte fanns på kartan för några år sedan. Bara en sådan sak. Jag har under dessa år lärt mig otroligt mycket om träning och kost. Idag kan jag njuta av både god och hälsosam mat, men jag äter det jag är sugen på och inte efter någon diet. Jag har lärt mig vikten av hur hälsosam mat gynnar viktnedgång och hur extremt viktigt det är med återhämtning. Jag tillåter mig att vila när jag är sjuk eller när jag har ont någonstans. Jag har lärt mig att det är kroppens sätt att säga till att det är dags att dra ner på tempot. Innan greps jag av panik när jag blev sjuk - för jag kunde ju inte träna. Nu tränar jag för att det roligt och jag tränar när jag känner för det.

Jag följer inte något träningsschema eller någon kostplan. Det gör mig stressad och jag känner direkt pressen av att jag måste prestera. Under hösten har jag hittat lugnet i yoga och min kropp har svarat fint på det. Jag älskar fortfarande att träna, men nu lägger jag det på en nivå som min kropp orkar. Eftersom jag har fastnat för yoga vill jag utvecklas inom det och få bättre rörlighet. Jag vill träna för att må bra och inte för att känna något tvång.

Jag jobbar fortfarande på den mentala biten och med min självkänsla. Jag ser på mig själv med snälla ögon istället för att se ner på mig själv. Att gå ner i vikt och arbeta med sig själv är inte en spikrak väg och man möter hela tiden hinder på vägen. Jag lever med en stor rädsla som jag försöker arbeta bort; att jag måste leva med att jag har lätt för att gå upp i vikt. Min fasa är att hamna där jag en gång var. Jag vet att det inte kommer att hända och men jag arbetar hela tiden med mina mentala avstickare.

Jag vill rikta ett stort och innerligt tack till min kropp som har stått ut med mig under dessa år. Jag vill tacka den för att den har funnits där genom allt jag har utsatt den för. Jag vill tacka den för att den har fått mig att inse att jag duger precis som jag är. Min kropp är värd återhämtning och vila och jag vet idag att det är ett viktigt verktyg för att nå framgång. När jag började min resa ville jag allt på en gång. Jag ville bli stark. Jag ville få bättre kondition. Jag ville få synligare muskler. Jag ville bli fastare i kroppen. Men, jag har lärt mig på vägen att det är omöjligt att göra allt på en gång. Vi måste lära oss att ta det lugnt, lyssna på kroppen och se hur den svarar på det vi utsätter den för. Jag vill att ni läsare ska komma ihåg att alla är unika - ingen är som du. Vi har olika förutsättningar för att lyckas. Om du bara utgår från dina egna förutsättningar har du en fin grund att stå på inför din resa.

Min blogg hittar du numera http://levalange.wordpress.com här!