Jag är inte rädd för dig längre! - Vimmerby Tidning - Jag är inte rädd för dig längre!
Hälsobloggen

Jag är inte rädd för dig längre!

15. december 2015 07:26

Det här med att acceptera sig själv är ofantligt svårt och det är något jag har fått jobba otroligt mycket med.

Under många år var jag självkritisk, destruktiv och elak mot mig själv. Jag kunde liksom inte gå förbi en spegel utan att klämma lite här och där eller att fnysa något elakt åt spegelbilden. Det var nästan som att jag trodde att ett sådant beteende skulle motivera mig att bli smalare (vilket alltid var min drivkraft) men givetvis var det ett sätt att bryta ner sig själv. Det tog tid för mig att våga landa i att det bottnade i en låg och otränad självkänsla.

Idag är jag öppen med mina känslor, men det fanns en tid när jag var allt annat än öppen med hur jag kände. Att prata om låg självkänsla, depression och utmattning är fortfarande tämligen tabubelagt och signalerar sällan status. Jag byggde murar och klistrade på en mask och låtsades att allting var precis som det skulle. Jag skrattade högt och mycket och ofta för att ingen skulle förstå. Jag ville inte att någon skulle veta hur jag egentligen mådde. På insidan: en liten, rädd och osäker tjej som var rädd för vad andra skulle tycka. Och jag visste ju inte vem jag skulle bli om jag rev murar och tog av mig masken.

Jag hade mycket ångest som yngre. Särskilt när jag var ensam. Det kliade inombords och allt det där jag inte vågade känna ville ut genom huden. Att vara ensam gjorde mina känslor mer påtagliga och det var svårt att fly verkligheten. Jag behövde liksom någon att hålla i handen för att orka vara med mig själv. Jag antar att det är därför jag har missbrukat stora mängder socker, alkohol, cigaretter och snus. Missbruket blev liksom en kompis att hålla i handen på vägen. Något att sysselsätta mig med när det skavde som värst där på insidan.

Min låga självkänsla och min tidigare övervikt är något jag till varje pris har velat gömma. Människor som kände mig förr vet givetvis att jag var litet rund, men jag ville verkligen inte att nya bekantskaper skulle veta hur jag brukade se ut. Jag kände så mycket skuld och skam och ville inte bli sammankopplad med mig själv. Om bilder på mig dök upp på sociala medier var jag snabb på att avtagga och hoppades att ingen skulle se och döma. Jag jämförde mig med andra och fantiserade alltid om hur livet skulle bli när jag var färdig. Färdig med min kropp, med min självkänsla, med mina skuldkänslor, med mina trasiga relationer. Jag skulle bli älskad för den jag är och jag skulle bli lycklig.

Jag vet egentligen inte vad som fick mig att lyfta på locket där för några år sedan men jag vet att det fullständigt har förändrat mitt liv. Jag kommer alltid att bära med mig ärr från den självkritiska och destruktiva tiden, men jag skäms inte. Jag är liksom inte rädd för mig själv längre. Jag är inte rädd för att visa vem jag en gång var. Vare sig ut- eller insidan. Jag har ju lärt mig något viktig på vägen: att acceptera mig själv precis som jag är. Både den jag brukade vara och den jag är idag. Och när jag gjorde det var det mycket i livet som föll på plats.

Jag önskar att jag hade kunnat prata med mitt 20-åriga jag och säga att det inte var något fel på henne. Jag önskar att hon skulle förstå att hon inte behövde skämmas för sig själv. Att hon duger som hon är. Att hon är värd att älskas som hon är. Med charmiga skavanker och unika brister. För om jag hade vågat arbeta med mig själv redan som tjugoåring hade jag kunnat leva livet lite mer på riktigt utan att känna så otroligt mycket skuld och skam för min person. Samtidigt kan jag inte önska den tid som har varit ogjord. Jag har lärt mig mycket om mig själv och de erfarenheter jag bär med mig vill jag inte vara utan. Jag är den jag är idag tack vare allt jag har gått igenom och jag är inte rädd för det som har varit. Jag är inte rädd för dig längre.