I ett inlägg den 17/10 bemöter Kjell Friborg min debattartikel ”Det måste löna sig att utbilda sig till lärare”.
Jag vill direkt slå fast att jag fullt ut delar Kjell Friborgs uppfattning att alla jobb har ett värde och att det är summan av allas insatser som bygger vårt samhälle starkt. Men min roll är att vara lärarnas företrädare så därför är det förstås deras arbetsvillkor som är i fokus för mig.
Mitt inlägg ska ses i ljuset av den alarmerande lärarbristen. Enligt Skolverkets prognos kommer det att saknas omkring 80 000 lärare i Sverige år 2031. Målet måste vara att alla elever i Sverige ska få den skolgång som de har rätt till och kunna nå så långt som det är möjligt. Det handlar om att alla elever ska klara grundskolan med godkända resultat och nå gymnasieexamen. Om Sverige misslyckas med det så undergräver det vårt lands förmåga till framtida tillväxt och välfärd. För att eleverna ska klara kunskapskraven måste alla elever mötas av behöriga och legitimerade lärare. Det kräver ordentliga insatser för att avhjälpa lärarbristen.
I dag väljer alltför många unga bort läraryrket på grund av den dåliga löneutvecklingen. En sådan situation har Sverige inte råd med. Det måste finnas en morot för den som använder fyra-fem år av sitt liv till en lärarutbildning. Dessa år innebär inte bara tyngande studieskulder utan också ett betydande inkomstbortfall. För att kompensera för detta måste lärarlönerna fortsätta stiga så att resultatet av en lärarutbildning inte innebär en lägre livslön. Tyvärr är vi ännu inte där.
Förutom problemen att locka ungdomar till lärarutbildningen måste vi också förmå de utbildade och behöriga lärarna att orka stanna kvar i yrket. För som Kjell Friborg skriver ”Det som är viktigast är en bra och trivsam arbetsplats”. Allt för många lärare upplever inte att skolan längre lever upp till det.
Så även om jag inte som Kjell Friborg förmår kämpa fackligt i 40 år så ska jag göra mitt allra bästa för att återigen göra läraryrket attraktivt igen.