Startsida | Information | Redaktion | Annonsera | Prenumerera | Kontakta oss

Kalmar län
Vimmerby
Hultsfred
Eksjö/Mariannelund
Kinda
Västervik
Linköping
Nyheter
Sport
Kultur
Motor
Debatt

Tio år efter Malexandermorden

28.05.2009 08:44



Två polismän mördades i Malexander den 28 maj 1999. Även närpolischefen i Kisa, Kenneth Eklund, var ytterst nära att mista livet. Här berättar han om de dramatiska händelserna i Kisa och om livet efteråt.

Tony Olsson på vakt under rånet i Kisa 1999. Bilden togs av Kinda-Postens Lasse Johansson som rusat dit från redaktionen och gömde sig på andra sidan gatan, intill cykelaffären.

Kenneth Eklund var ensam polis på stationen i Kisa den där eftermiddagen den 28 maj.
– De ringde de från KC och sa att de fått in ett överfallslarm, berättar Eklund. Men de visste inte om det var ett riktigt rån. De sa att jag skulle åka och titta och vara försiktig så skulle de skicka så mycket folk de kunde.

Olsson höjde vapnet
Eklund drog på sig skyddsvästen utanpå skjortan, tog bilen och åkte den korta biten över järnvägsövergången.
– Sen när jag tittade upp såg jag rånarvakten, som var Tony Olsson. Då höjde han vapnet mot mig och jag åkte i full fart mot Vimmerbyhållet.

Vänta in låset
Efter ett hundratal meter stannade Eklund och spanade mot rånarna. Han hade kontakt med KC som berättade att rånarna eventuellt hade en grön Saab 9000 som flyktbil och den kunde han se.
Men rånet tog lång tid eftersom rånarna var tvungna att vänta in bankens tidslås. Under tiden stannade en massa människor hos Eklund.
– Det var en jävla massa folk som sa att det pågick ett rån. Men det visste jag ju så jag sa: ge er av!

Tre vapenpipor
Plötsligt när han tittade upp var flyktbilen försvunnen. Men snart kom den farande på fel sida refugen och rakt mot Eklund.
– Då såg jag att det stack ut tre vapenpipor genom fönstren. Jag sprang till bilen och gömde mig. Men de bara fortsatte förbi.

Stannade och sköt
Eklund hoppade i bilen igen och körde efter. Det gick i 140-150 söderut.
– Där fick jag en ingivelse: tänk om de stannar och skjuter på mig? säger Eklund.
Så blev det också. I högerkurvan, nära pistolskyttebanan, körde rånarna om en bil. På den lilla raksträckan efter hade de stannat.
– De hade gått ut alla tre och sköt för fullt mot mig. Kvinnan i bilen tvärbromsade och backade undan. Jag tvärstannade också och backade undan.
Kvinnans högra backspegel hade träffats av en kula men polisbilen träffades inte. Rånarna hoppade i sin bil och fortsatte söderut. Eklund följde efter.

Stannade igen
Bara en liten bit senare kröker vägen vid Gummetorpasjön. Bakom en kurva hade rånarna stannat igen, dolda.
– Jag såg dem inte tillräckligt snabbt, berättar Eklund. De var ute alla tre och sköt. Jag bromsade och skulle backa men bilen var helt svart. Då förstod jag att den var träffad. Jag kom inte undan.

De kom gående
Eklund lade sig ner på sätet i bilen. När skotten tystnade tittade han försiktigt fram igen.
– Då kom de gående mot mig alla tre, de var bara 20-25 meter bort. Då fick jag en tanke: de ska jävlar inte skjuta mig i bilen!
Eklund rusade ut från bilen och rakt mot vassen en bit bort. Under tiden sköt de för fullt efter honom.
– När jag kom ner i vassen kände jag efter: konstigt att jag inte är träffad... Man har ju hört att det inte känns genast när man träffats.

Kastade granater
I vassen hittade Eklund en upp-och-nedvänd båt som han slängde sig ner bakom. Först nu började han treva efter sitt tjänstevapen.
– Då hörde jag någon som ropade: Snutjäveln ligger i vassen!
Strax därpå kreverade två handgranater i närheten med ett öronbedövande ljud.
– Det smällde som hundan, det vibrerade hela kärret! Och jag trodde att nu kommer de.
Men tiden gick och ingen kom. Till slut lämnade Eklund gömstället bakom båten och började gå genom vassen norrut. Därifrån försökte han ta sig upp mot vägen.
Plötsligt trodde han sig se en av rånarna och höjde sitt vapen.
– Jag var helt övertygad om att det var en rånare och skrek: polis, jag skjuter!
Men det var ingen rånare utan fotografen Per Svensson Borrud som följt efter för att försöka få en bild. En hundradels sekunds tvekan fick Eklund att sänka sitt vapen men Svensson Borrud fick en fantastisk bild.

I säkerhet
Snart var Eklund uppe på 34:an igen. Polisbilar och ambulans kom till platsen och tog hand om honom. Dramat var över för Kenneth Eklund.
Först någon timme senare fick han reda på polismorden i Malexander och insåg: det kunde ha varit jag.
Tiden efteråt var kaotisk för Eklund.
– Det var mycket du... Först var jag ur tjänst en månad, det bodde ju nästan poliser hemma. Sen skapade det ju sysselsättning för mig i ett par års tid med alla rättegångar.

Mardrömmar
Tankarna malde och sömnen var dålig med ständiga mardrömmar.
– Ja, det var mycket i början och det finns ju kvar även om det inte blir så ofta. Det kanske inte handlar om just det jag var med om men om situationer där man tvingas skjuta. Det är något man får leva med.

Nära att sluta
Frågan var förstås om han skulle fortsätta som polis.
– Det var nära att jag slutade; jag var inne på det ett slag. Det kom tankar på det som vara värdefullare.
Så blev det nu inte. Efter övertalning från polisledningen i Östergötland prövade Eklund först att gå tillbaka till sitt jobb som närpolischef i Kisa.
Men fungerade inte. Han träffade ideligen folk som ville prata om rånet och morden och han hade svårt att koncentrera sig på jobbet.

Blev trafikpolis
Till slut blev han trafikpolis och det är han fortfarande. Av en tillfällighet blev i stället trafikpolisen Lars-Jonney Jonsson närpolischef i Kisa så det blev ett slags rockad.
– Det är skoj hur konstigt det än låter, säger Eklund. Jag har alltid varit intresserad av trafik.

Förbättringar
Nu har det gått tio år. Och mycket har förändrats till det bättre, påpekar Eklund.
Alla poliser får i dag en utbildning för krissituationer som i Kisa och Malexander. Alla poliser har personlig skyddsutrustning och bättre instruktioner.
Radiosystemet, som fick stor kritik efter morden, har förbättrats. Ja, till och med uniformerna har förändrats.

Mörk uniform
– Då hade jag ju ljusblå skjorta och slips. Men sen bestämdes att alla ska vara mörkklädda. Det var efter att Tony Olsson i förhör berättat om hur lätt det är att sikta på en ljus skjorta.
Ångrar du något du gjorde?
– Det är klart att jag inte skulle ha följt efter dem. Men det var ju ingen som tänkte så då. Det var helt enkelt min uppgift att följa efter. Hade jag åkt hem i stället så hade det ju varit bättre. Men jag undrar vad folk hade sagt.

En kula träffade
Och faktum är att rånarna träffade honom där vid Gummetorpasjön. Efteråt upptäckte Eklund en rispa på vänster underarm som han trodde han fått från en kvist när han flydde.
Men det visade sig att en kula svett armen och orsakat en köttskada.
– Teknikerna hittade 87 tomhylsor efteråt, berättar Eklund. Och då får man ju vara glad att de bara träffade en arm.

”Något så när tryggt”
De tre rånarna, Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson, dömdes så småningom till livstids fängelse för morden i Malexander. Detta trots att det inte var bevisat exakt vem som avfyrat de dödande skotten.
2004 rymde Tony Olsson och Eklund erkänner att han mådde rejält illa innan Olsson blev infångad igen efter bara ett par dagar.
– Nu har de ju suttit i tio år och de får väl sitta i tio år till, säger Kenneth Eklund. Så fortfarande känns det ju något så när tryggt.

Författare: Jan Björkegren


För artikeln i sin helhet, se papperstidningen.


  













 Startsida | Information | Redaktion | Annonsera | Prenumerera | Kontakta oss
 
Allt material på Vimmerby Tidning.se är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Inget material från kopieras utan tillstånd. Redaktion, Webmaster