|
|
Matchboll för gemenskapens skull
|
|
|
|
Det är något speciellt med söndagskvällarna i Norrhult. Då samlas nästan alla byns invånare bakom Karlqvists lada. För att spela volleyboll. Och det ska nästan till ett världskrig för att missa matchen. De senaste tre åren har det kommit att bli ett stående inslag i vardagslivet, helgen bara ska avslutas med volleyboll.
|
|
|
Många tuffa bollar hinner det bli under en kväll. Norrhultsgänget ger aldrig upp en boll. Nästan aldrig i alla fall.
|
Och undra på det, deltagarna har verkligen roligt, det skrattas mer eller mindre oavbrutet.
I bland till och med så intensivt att spelet blir lidande. Det är liksom inte så lätt att serva när man ligger dubbelvikt på marken, totalt utmattad av skratt.
Deltagarna drar sig inte för att kommentera varandras insatser på planen. Långt i från. Kommentarer av ”Bussiga Klubben-stuk” haglar från båda håll. I all vänskaplighet tar man både heder och ära av varandra i ett ständigt givande och tagande, på det där sättet som bara kan bli i ett riktigt kompisgäng.
Men allting har en ände. Utom korven, som har två. Fram mot åttatiden på kvällen faller skymningen på, det är dags att lägga av för dagen. Men det sker under protest. ”Vi hinner en till”. Och det gör man nästan för på slutet börjar det bli svårt att se bollen. Mörkret får bli slutsignal för matchen.
Vilket inte är det samma som slutet på volleybollkvällen, nu vidtar i stället steg två i traditionen. Gänget tar fyrhjulingarna ner till sjön Råden för att bada.
– Det finns gott om fyrhjulingar i byn, säger Carola Karlqvist som är lite av eldsjäl när det gäller volleybollspelet. Och det är bara någon kilometer ner till sjön.
|
Författare: Olof Carlson
För artikeln i sin helhet, se papperstidningen.
|
|
