|
|
De svåra åren i slutet på 1860-talet sätter sina spår och under 1870 är det påfallande mycket annonsering om hjälp och transporter för att emigration till Amerika.
|
1871(illustration telegrammet när Frankrike kapitulerat)
1870 och 1871 rasar det fransk-tyska kriget. Telegrammen, ofta satta i ovanligt stor rubrikstil, avlöser varandra från fronten: (några exempel)
Krig och nöd göder tidningar och detta krig utgör inget undantag. Det är det största under Wimmerby Weckotidnings levnad och intresset hos allmänheten är stort. Prenumeranterna skyndar till, men kräver också snabbare nyheter från krigsskådeplatsen för att kunna följa skeendet. Redaktionen förstärks och från och med början av 1871 kommer tidningen två gånger i veckan istället för en.
Med förstärkningen verkar också en ny vind blåsa in på redaktionen. Ägaren C. J. Nilsson har framstått som en timid man utan stora åthävor, men den nya medarbetaren sugs med i tidsandans svallvåg. Från att i oktober 1870 beskrivit tidningens tendens som ”sansat liberal” så står det i januari 1871 att läsa:
”Monarkismen förbanna wi och säga, att så länge folken låta sig förtryckas, stympas och mördas efter monarkers befallningar, så länge kan aldrig sämja, rättvisa, frihet och broderskap blifwa rådande i werlden; despotismen och förtrycket afsky wi, ämbetsmannawäldet hata wi och herr småtyranner – sådana finnes många – skola wi hålla ’warma om öronen’. Allt etta skola wi af alla krafter motarbeta.”
Den 4 februari meddelar tidningen att Frankrike kapitulerat.
Kriget som nyhet följer miljoner soldater i graven.
Och Wimmerby Weckotidning återgår snart till att komma ut en gång i veckan.
1872Sångerskan Christina Nilsson är tidens stjärna. Även i Wimmerby Weckotidning som ofta har notiser om hennes uppträdanden och uppskattade mottaganden vid hov runt om i Europa. Någon text skvallrar till och med om hennes man, som sägs vara god för 300 000 riksdaler. Den 16 november saxas följande klipp från en rysk journalist efter Nilssons debut i Petersburg:
”I lördags åtta dagar debuterade Mmme Nilsson såsom Ophelia i ”Hamlet”, hwilken roll anses såsom hennes bästa.”
Den ryska publiken tycks dock inte ha varit helt lätt att övertyga:
”Inledningen bejublades endast av några svaga och torra handklappningar. Men ju längre operan framskred, desto mera hänrycktes publiken och mme Nilsson rättfärdigade fullkomligt det europeiska rykte, om hwilket wi hittills endast hört. Efter operans slut qwarstannade hela publiken på sina platser och de mest entusiastiska applåder och framropningar fortsattes utan ända.”
1873Inför julen 1873 vill sju av stadens prominenta damer stämma i tiggarbäcken.
I ett upprop till Vimmerbys invånare skriver de i Wimmerby Weckotidning:
”Tiggare, merändels barn från såväl staden som ock icke obetydlig del närmaste socknarna å landet, plägat här i staden gå ur hus och i hus och betla, och vanligtvis hafva de bättre lottade inom samhället frikostigt delat med sig af hvarjehanda matvaror och penningar. Denna sed, vacker på sätt och vis, lärer dock vara stridande mot fattigvårdslagen.” (…) Att hämma tiggeri är naturligtvis något helt annat än att söka inskränka välgörenheten mot de fattiga.
Man meddelar att myndigheterna ska ta till krafttag mot betlandet och genomför ett alterntiv, till gagn för mer modesta tiggare: en julbasar som ska
”bereda de fattige inom samhället och i synnerhet de mera blygsamme bland dem ett tillskott uti de gåfvor som kunna komma att näststundande jul utdelas.”
Och efter basaren blir det soiré dansante på kvällen, där entrébiljetten och försäljningen från basaren går oavkortat till behövande inom stadsförsamlingen. Och för ”landtboar”, boende på landet, är åtminstone basaren öppen.
Andra fruntimmer att skänka handarbeten uppmanar
Christina Sporre, Leonora Nyander, Augusta Lindhal, Louise Lund, Nanny Wahlberg, Amanda Dusén, Fredrika Elson och Charlotte Svanberg.
1874Under 1874 nås Wimmerby Weckotidning av många insändare om jernvägen.
Den 21 november meddelar tidningen: ”Wi kunna idag meddela wåra läsare den glädjande underrättelsen, att de första spadtagen togs förliden måndag å jernvägen Wimmerby-Hultsfred.”
Banans längd blir två mil bredspår och två år kommer den ta att bygga.
I november året innan hade stadsfullmäktige ”enhälligt och utan votering” beslutat teckna aktier i projektet till ett belopp av 150 000 riksdaler riksmynt. ”således har Wimmerby stad för denna sak gjort allt hwad man möjligen kan fordra af ett så litet och jemförelsewis fattigt samhälle. Återstår att se hwad wåra närmaste grannar, Wimmerby, Frödinge, Södra Wi och Djursdala socknar, wilja göra för lösningen af denna, för dem såväl som för oss, så högst wigtiga fråga.”
1875Järnvägsbygget mellan Vimmerby och Hultsfred är igång. Två hundra man jobbar för att allt ska komma på plats. I juni publiceras den första tågtidtabellen i Wimmerby Weckotidning, turlistan gäller Nässjö-Oskarshamn, som är den bana Vimmerby nu kommer att anslutas till.
Men inte riktigt allt går som på räls, :
”Ett par jernvägsarbetare wid Wimmerby-Hultsfreds jernvägen, hade en dag i förra weckan, ett så stort qwantum brännvin att de ej wisste whad de gjorde; de lärer i fyllan och willan kastat sig i åen wid Hultsfred och der omkommit. De hittades ej förrän dagen efter.”
18761876 startas dansskola i Vimmerby. Änkedrottningen Josefina dör, liksom Vimmerbys kyrkoherde Svartling. Milton och Necander tar över Ählströms handelsaffär och på stadshotellet börjar det serveras hummer.
Och det händer mycket med tidningen. I maj meddelas att C O ? Dusén, kyrkoherde och rektor, flyttar till Vinnerstads regala pastorat. Dusén hade också varit medredaktör i tidningen.
I oktober presenterar sig den blott 22-årige Axel Wimmerkrantz för läsekretsen. Han har redan hunnit med att under fyra månader ge ut Waxholms Tidning. Oblygt anmäler han sin ankomst i spalterna med en anmälan på bästa nyhetsplats. Det signalerar att han är en tidningsman i tiden, en publicist som inte vill verka i skydd av anonymitet utan som griper yrket an med en ny sorts självmedvetenhet, sprungen ur presskårens stegrande självförtroende av att vara ”den tredje statsmakten”.
Redan i oktober samma år är Wimmerkrantz delägare i tidningen och boktryckeriet som byter namn:
”Författningarne likmätigt, få undertecknade härmed tillkännagifva, att under firma C. J. Nilsson o Comp denna dag ingått bolag för idkande af boktryckerirörelse härstädes, samt att härvarande boktryckeri öfvergått till ofvannämnda firma.”
Genast genomför den nya ledarduon något mycket radikalt. Annonspriset har nämligen legat still alltsedan starten 1856. Nu höjs den – från fem öre per rad till sex. Mot slutet av året lovas dessutom nyheter inför nästa: tryckeriet ska utvidgas och förses med rymligare lokal, tidningen ska utvecklas och få större format tack vare en ny tryckpress som ”ska anskaffas, förmodligen till sommaren”.
1877(illustration, tidtabell, plus eventuellt varning järnvägen)
Den 3 augusti 1877 är det premiärtur på järnvägen mellan Vimmerby och Hultsfred.
Den stora händelsen firades inte med offentliga festligheter, men några av stadens invånare tog saken i egna händer och fick stort gensvar.
Fasaden på Vimmerbys stationshus är smyckad med ”smakfull klädsel af blommor och grönt”, som det står i Wimmerby Weckotidnings rapportering en vecka senare. Namnsköldar med namnen på banans tre stationer – Vimmerby, Hultsfred och Storebro – är uppsatta och på eftermiddagen rullar loket igång:
”Något efter 3 em avgick tåget från Wimmerby, till Hultsfred medföljde så många som kunde rymmas. En wäldig människoskara hade infunnit sig.” Efter ett kort uppehåll i Storebro kom man till Hultsfred och for igenom en större äreport. Deltagarna gick av, med musikkåren i spetsen drog man åstad till hotellet för förfriskningar. Vid 8-tiden tuffade tåget åter in på Vimmerby station där det mottogs av ”en böljande människomassa”. Folket samlades senare i hotellets festivitetssalong där det ”längs wäggarne woro upphängda blomstergirlanger och å borden placerade lefwande wäxter, i fonden syntes till höger Wimmerby stads vapen” (…)
Det var huggsexa om att få bli järnvägsknut när rälsnätet rallades ut över riket. Länge hoppades Vimmerby på den långtgånget prospekterade banan mellan Göteborg och Västervik, men av den blev intet och nu fick man nöja sig med att nå Oskarshamn - ? via Hultsfred. Ortsborna visade stor ekonomisk iver. Staden satsade 150 000 riksdaler och enskilda tecknade aktier för 50 000, vilket var mycket för en stad med 2 000 invånare (penningvärde i dag?).
Efter supé och skålar slog borgmästare Wahlberg skeden i glaset och sa att järnvägen i landet hittills gjort stor nytta, hur ”förr nästan öde trakter nu på alle sätt blir lifaktiga. Han pekade också på de stora uppoffringar som föregått banans byggande:
”Staten har icke med ett enda öre bidragit därtill, utan allt har utförts genom kommunerne och enskilde. Det mål wi wunnit skall otwifwelaktigt blifwa epokgörande i stadens och ortens historia.”
1878WW nr 37, 13 september
Behöver icke Wimmerby en tidsenlig park – eller promenadplats – utom staden?
Det var rubriken på ett inlägg från redaktionen när en ny stadsplan börjat diskuteras.
Inspirerade av den i maj invigda kägelbanan vid stadshuspaviljongen, ville tidningen slå ett slag för ytterligare moderniseringar av stadsbilden:
”Som kändt är, har Wimmerby – med sitt utmärkta läge – fördelen att inom sig rymma åtminstone en plats, der wandraren kan finna hwila och njuta af naturen. Denna plats är den wackra planen omkring kyrkan.”
Men utanför staden? Intet. Ingen enda berså, inget wärdshus, ingen musik.
Redaktören föreslår Gästgifwarehagen. ”Några anlagda landgångar samt undanröjningar här och der och parken vore färdig. Wille man sedan anlägga en paviljong derstädes så mycket bättre.”
Man föreslår också en väg till den nybyggda jernvägsstationen för att binda samman området.
Och en huvudsponsor: Sprithandelsbolaget, som inte brukade vara omöjligt när det gällde bidrag till liknande angelägenheter.
”Hwid hotellparken har wi nu fått en treflig paviljong och – i dess närhet – dito kägelbana. Här kunna stadens manliga invånare mycket nöjsamt fördrifwa en och annan ledig stund; men en för alla klasser tillgänglig allmän plats saknas. Låtom oss derför werka för att få en sådan.”
1879Den 25 april 1879 skriver Wimmerby Weckotidning att det hållits förnyad rannsakning vid Sefwedes häradsrätt i Wimmerby om nämndemannen och säteriägaren Nils Peter Isaksson i Möckelhult. En stor åhörarskara hade kommit till förhandlingen där flera nya vittnen hördes.
Målet handlade om den misshandel som drabbade Isaksson den 7 mars samma år och i vars sviter han senare avled. Att många ville lyssna berodde nog på att det var ett ovanligt våldsmål, angiven för dådet var nämligen inte någon buse ur samhällets lägre skikt utan självaste landstingsmannen och hemmansägaren Johan Karlsson från Solhult i Frödinge socken. Den nya förhandlingen berodde på att nya uppgifter framkommit.
Sedan 40 vittnen förhörts framträdde historien att den 7 mars, då kreatursmöte och torgdag hölls i Frödinge, ”ett mindre sällskap af Johan Karlsson inbjudits i ett af honom för tillfället förhyrt rum, der förfriskningar intagits; att sällskapet så småningom ökats, i det att andra personer inkommit bland dem Isaksson, hwilken alldeles objuden infunnit sig; att ett par af de innewarande kommit i brottning och derunder kullslagit ett med glas besatt bord, hwilket Isaksson genom de andras förwållande kommit att widröra.”
Det är ungefär 20 personer i rummet och alla hade ”inmundigat rusgifwande drycker”. En mindes inte ens att han legat på golvet och bråkat. Nu kräver Karlsson att Isaksson ska betala glaset. Isaksson vägrar. Efter en ordväxling med ”ohövliga yttranden” hade Karlsson blivit vred och med våld fört ut Isaksson i förstugan och der misshandlat honom.
En tvist om affärer troddes ligga bakom bråket. Karlsson och Isaksson var i konflikt i en bouppdelning.
Tidningens utsände har egna synpunkter: ”Ty när besuttne, mognade män, de der stå i spetsen för sin kommun i nästan alla afseenden, kunna på sådant sätt uppträda, hwad kan man då fordra af deras drängar och torpare? (…) Det fattas mycket ännu för att få folket nog upplyst och hyfsadt.”
Målet hade startat klockan tio på förmiddagen och pågått hela dagen med undantag för en timmes middag. Inte förrän klockan halv ett på natten kunde rätten kungöra en dom. Då var det fullpackat med folk som väntat länge i kylan utanför tinget.
Karlsson döms till sex månaders fängelse och förs åter till kronohäktet i Westerwik.
Den allmänna meningen är att Karlsson kommit lindrigt undan, att han fått möjligast milda straff.
|
Författare: Jens Fellke
|
|
|
 |
|
1980 - 1989
Olympiska vinsterspel i Lake Placid, USA. Lördagen den 23 februari skriver Vimmerby Tidning: ”Ingemar Stenmark infriade alla förväntningar, sina egna och nationens, när han tog sitt andra guld i Lake Placid.
|
|
 |
|
