Det blev en folkfest när kungen medelst en symbolisk rallarsving invigde Botniabanan i veckan. Det största järnvägsbygget i Sverige sedan 1937 var därmed formellt färdigt - 19 mil lång järnväg mellan Ådalen och Umeå.

Varje valrörelse innehåller frågor som i debatten får större utrymme än de kanske egentligen förtjänar. Det kan bero på att de är enkla att ta ställning till, frågorna som inte innehåller en massa procentsatser hit och dit, eller skattetabeller och synergieffekter - det handlar om ett ja eller nej. Om enkla frågor som många har en åsikt om.

När miljöpartiets Peter Eriksson stod på tur i radions partiledarutfrågning var det ett märkbart defensivt språkrör som uppträdde. Fjärran från den kaxiga attityd som det förhållandevis nya partiet - åtminstone i jämförelse med alla andra riksdagspartier - visat upp.

När valet nu närmar sig skruvas också tempot i valdebatterna upp. Själv ägnar jag P1-Morgons valbevakning mycket tid - jag anser att det kan bli för mycket om man ska ska lyssna och se på alla debatter, läsa alla djupsinniga ledare, insändare, bloggrar, twittrar och allt mellan himmel och jord.
Därför prioriterar jag Sveriges Radio och Ekots bevakning, när det gäller rikspolitiken, på partiledarnivå.

Visst är det väl så att valarbetet blir längre och längre. Och segare och segare.
Trots att mandatperioderna numera är fyra år istället för tre, så känns det fria handlingsutrymmet allt kortare. Med fritt handlingsutrymme menar jag den tidsperiod när partier och politiker något sånär fritt kan komma med förslag och ta beslut som mer bygger på politisk övertygelse, eller ännu bättre, personlig övertygelse - snarare än valstrategiska noga övervägda ställningstagande.

Det är enkelt att klaga på kossan medan hon står där och tjurar, att hon skitar ner och att hon inte ger mjölk nog.
Men så är det definitivt, att man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Risken finns att det blir så i Hultsfred. Klagomålen har varit många och massiva mot Rockparty och Hultsfredsfestivalen. Inte från människor runt om i Sverige, utan från Hultsfredsbor.
Det är verkligen obegripligt.

Jag hade glömt handduken. Eller rättare sagt, det fanns inte plats för den på motorcykeln. Men Vimmerby Tidning kom med i alla fall ut till den ytterst enskilda bryggan vid Svalsjö i södra Östergötland.

De kommuner som satsar stora pengar, oftast tiotals miljoner kronor, riskerar att få äta upp sina misstag. Jag tänker på införande av olika kylmatsystem, det vill säga centralt producerad portionsmat, som sedan transporteras ut till brukarna.

Västervik har sin Visfestival.
Hultsfred har sin årligen återkommande rock- och popfest.
Vimmerby har Astrid Lindgrens Värld.
Det är fantastiska tillgångar. Omöjliga att värdera. Stabila grunder att bygga varumärken på. Alldeles oavsett hur de ekonomiska utfallen är år för år på dessa evenemang och företag så är de viktiga för orterna.

När vänsterns Lennart Beijer i Hultsfred i tidningen torgför sin önskan och sin idé om att Hultsfreds och Vimmerby kommuner borde slås samman till en enhet känns det nytt och fräscht.
Men ändå inte.

Det finns många frågor som kan betecknas som viktiga. Jag har kanske själv gjort mig skyldig till grava fall av förenkling när jag utnämnt den ena eller den andra frågan till ”allra viktigast”.

Än är inte den siste raggar´n död. Ett gammalt uttryck som florerade i ungdomskretsar på 1970-talet, i samband med att knuttar och raggare bråkade lite kärleksfullt med varandra på parkeringsplatserna utanför folkparkerna, ackompanjerade av avlägsna toner från Hepstars eller Comets.
Men nu kanske det snart blir verklighet. Att den sista raggar´n dör.

”Vi vill skapa den bästa näringslivskommunen.” Budskapet från kristdemokraterna i Vimmerby är glasklart - innehållet något mer suddigt.

Träd står för något tryggt. Något beständigt som oftast lever minst lika länge som vi människor här på jorden.
För många är de en symbol för livet i sig. Utan träd, inget liv. Bara öken.