Under rubriken ”På luffen” skrev Astrid kåserande om flickornas upplevelser, sommaren 1925. En skildring vi naturligtvis vill delge er.

Låt oss börja med mitt liv och leverne. Vi tar det från början – i november 1907, det var då jag föddes, i ett rött gammalt hus med äppelträd omkring. Som barn nummer två till lantbrukaren Samuel August Ericsson, och hans hustru Hanna, född Jonsson.

”På förekommen anledning” vill jag gärna bringa klarhet i en för mej viktig sak. Nämligen denna:
Jag har inga som helst ekonomiska intressen i ”Astrid Lindgrens Värld”, inte för tjugofem öre, tro mej på mitt ord! Vimmerby kallas ju – har jag sett på skyltar – ”Astrid Lindgrens Stad”, kanske man tror att jag tar betalt för det också.

Kära Rein Soowik!
Det var ju roligt att din sköna dröm om en Bullerby nedanför Ekekullen nu ser ut att kunna förverkligas. Roligt därför att jag helt och fullt litar på dej, när du säjer att detta inte ska bli något kommersiellt jippo för att locka pengar från de oskyldiga små, nej, gratis får de gå omkring och se på den lille fine byn. Jag tycker det är utmärkt att husen inte blir i full skala, de blir bara mycket gulligare så och det är ju ändå inte meningen att barna ska hållas i husen och leka. Leka får de väl göra på en lekplats strax intill hoppas jag.

”Min bror hade också en alldeles egen lek, som jag tyvärr aldrig förstod mig på. När vi hade lagt oss om kvällarna borrade bror min ner huvet i kudden och lekte ’Skulle Kunne Flyge’. En massa svarta och röda små män kom då på besök.