Mängder med sopor blir det under en festival.
I år dessutom rekordmycket, både sopor och pant har det visat sig.
– Alla försäljare har sett det tydligt, att besökarna ätit så mycket mer i år, säger Micke Lindquist, miljöansvarig för festivalen.
Och det går naturligtvis hand i hand med att folk också dricker mer. Inte minst med anledning av det varma vädret.

Efter några härliga dagar i Hultsfred kom i söndags morse Athena Ollinen och hennes kompisar till parkeringen där deras bil hade parkerats. Men bilen var borta och därmed också deras samlade tillhörigheter som både kläder, cd-skivor och biljetterna till den kommande Roskildefestivalen.

När polisen summera sina insatser efter årets festival, kan man konstatera att det varit en av de lugnaste någonsin ur ordnings -och brottssynpunkt.
– De två våldtäkterna under festivalen inledning har varit det allvarligaste som hänt. Trots en del misshandelsfall har ingen människa blivit allvarligt skadad, säger polisens Ulf Karlson.

Jämförelsen är oundviklig. Matchen i matchen sista kvällen stod mellan tungviktarna Kent och In Flames. Från start har eskilstunasönerna öppet mål och borde med vanlig skärpa avgjort med en bredsida, Istället kom en göteborsk môrsare.

– Jag kan med glädje säga att årets festival gått över alla förväntningar, säger festivalgeneral JP Bordahl.

Det kan inte varit många som vet mer om Lordi än att de vann Eurovisionschlagerfestivalen. Inte heller är Hultsfred den naturliga scenen för den typen av musik som vi oftast förknippar med Eurovisionschlagerfestivalen.

Efter nära 20 år av turnérande och skivsläpp har Backyard Babies ett mycket välförtjänt rykte som ett tillförlitligt liveband. Dag ut och kväll in har de ställt sig upp på scenen - vare sig det varit i Mullsjö, Malmö eller Milano - och givit prov på sina färdigheter som Sveriges punkrockhjältar nummer 1.

De två brödraparen som utgör Umeåbandet Deportees spelar en blandning av country och soul kryddat med lite popmusik och den omistliga falsettsången signerat sångaren Peder Stenberg.

Kent hade alla förutsättningar, och spelningen börjar ju så lovande: Betyget fem tuppar hänger i luften och Kent har klassiker-epititetet på armlängds avstånd. Men det här är inte Jocke Bergs dag.

De senaste gångerna jag sett den svala elektroniska poptrion The Radio Dept. har spelningarna blivit till försynta pinsamheter i samband med att cd-spelaren med trumbeats hakat sig och sångaren lovat publiken att det ”inte brukar hända”.

Föräldrarna Monica och Janne Helsing kände oro över att skicka i väg barnen Robin och Linn ensamma till Hultsfred.
Så de följde helt enkelt med – för att leva festivalliv tillsammans med sina tonårsbarn.

Först Rockamring i Tyskland. Där efter Sweden Rock i Sölvesborg.
Hultsfred satte p för deras 18 dagar långa festivalande.

För en månad sedan tappade Fredrik Larsson från Vetlanda sin mobil. Vad göra?
– Jag lånade morsans.

Ett 2000-talets allsång på skansen möter publiken vid Hawaii när Timbuktu och Damn! med den fantastiska sidekicken Chords äntrar scenen på tidiga lördagskvällen. Förväntningarna är stora och det är mer än fullt framför festivalens största scen.

Hela I-världens favoritvrak Pete Doherty fick då den tveksamma äran att agera påverkad pajas även på en svensk festivalscen. Mest ledsamt är faktumet att kvällens nattmösseversioner av allt makalöst material från hans tid i The Libertines (med kompanjonen Carl Barât) antagligen är många besökares första kontakt med dessa låtar.

Att Teaterladan är fylld till bristningsgränsen hjälps inte direkt av att bandet till vardags består av 29 pers och verkar vara relativt komplett för kvällen.

Lillasyster Wainwright (föräldrarna är Loudon Wainwright III och Kate McGarrigle, brorsan är artisten Rufus Wainright) lyckas med det som tidigare lågmälda akter misslyckats tidigare under festivalen - att verkligen lyckas med att nå ut till publiken från Pampas, där andra akustiska artister tenderat att bli lite för smånätta gör Martha tvärtom.

Sunkigt ljud, taskigt mixat och smålojt från det annars så bra bandet från Finland. Jag skulle så gärna vilja skriva att allt var bra men det var det inte.

Kaliforniabandet Rilo Kiley med låtskrivaren Blake Sennetts makalösa melodier i spetsen har ynglat av sig i så många kvalitativa projekt att det nästan är löjligt.

New Yorks rockkungar The Strokes gör som vanligt ingenting särskilt av läget: De går upp på festivalens största scen och river stadigt av låt efter låt rakt upp och ner - Och jag kan inte annat än älska dem för det. Deras omedelbart stencoola poprock är så stramt och snyggt hopsydd att alla försök till förändringar är dömda att misslyckas.