Ni kan kalla The Ark för glammo eller mainstream. Ni kan sätta vilka epitet ni vill men faktum kvarstår att deras musik går hem, den håller och är bra. Kanske var detta inte deras bästa spelning men med tanke på årets utbud var det en förlösning.

Det är ett försök att förändra världen. Med budskapet om att ”handla rättvist”.

Moderata Ungdomsförbundet säger ja till Euron. För att sprida ståndpunkten tog de hjälp av ”schlagerdrottningen” Zanna.
– Det är för att det ska bli mer drag i kampanjen, det är mer i MUF:s stil.

Hon startade i Arjeplog den fjärde juni och kommer inte komma hem förrän i juli. Jenny Löfbom åker inte bara på en festival, utan tre.

Är det pop? Är det disco? Är det synth eller till och med punk? Nej. Det är Paris.

När Stockholmsbandet Dub Sweden genomför sin spelning på Atlantisscenen är det inte mer än halvfullt. Frågan är om detta speglar deras popularitet eller att festivalbesökarna inte riktigt har hittat dit.

I fjol efter en bra konsert med Gluecifer skrev jag att även Norge kan rocka. I år kan jag bara instämma med mig själv. Turbonegros spelning på Pampas under torsdagskvällen var bra.

Med orden ”Det var lite synd att det inte regnade…” öppnade Kajsa Grytt sin konsert på Stora dans.

Tredje gången gillt på Hultsfred för Mobbade barn med automatvapen. PstQ och Organism 12 kallar de två rappande killarna sig för.

Att kunna fylla Pampas direkt efter att The Hellacopters har spelat på Hawaii är en ganska bra mätare på ett bands popularitet. Speciellt som det är ungefär samma publik.

Prydligare och rockigare. Sundström fyllde Pampas, men hör han verkligen hemma här?

Det här är rock, bra rock levererat av ett tajt band med stor pondus och mycket glädje. The Hellacopters bygger en tung matta av rock utan att bli varken för svåra eller för enkla.

Robban Becirovic från Stockholm är inte den som springer hos frissan i första taget.

Med en lång funkig instrumental öppning gungar Bodysnatchers igång publiken på Atlantis. Dom blandar skön funk med soul och jazz.

Det något blåsiga vädret på Hulingen fick ytan att krusa sig något, men det var inget att tala om i jämförelse med gunget framför Euphoria.

Torsdagens spelning på Hawaiiscenen var bra men stundom ganska seg. De inbitna fansen fick det de längtat efter men den riktiga glöden saknades.

Jag gick till Hawaii med stora förväntningar på den kommande konserten med Counting Crows. Jag blev besviken.

Två minuter var allt den serbiska blåsorkestern Boban Markovic behövde. Publikens något ljumma inställning förbyttes i vild glädje som tog sig uttryck i att karnevalståg bildades och alla olika sorters dansstilar plockades fram.

Trenden liksom exploderade på bara några år. Plötsligt ville alla gäng ha en flagga på tältet.

När Hasse står på scenen med The Family Trackster är det inget att titta på enligt honom själv. Publiken uppmanas att dansa.